Trött i sexton år

Uppdaterad: apr 19

Ja, jag inser att den titeln låter ju verkligen inte bra alltså...

Men jag ska förklara.

Första gången jag kände av stress på ett negativt sätt var 2004.

På den tiden hade jag ingen koll på vad varningssignaler eller återhämtning var.

Inte som begrepp.


Som person har jag alltid gillat när det händer grejer.

Jag har gillat att ha många bollar i luften och mycket folk och ljud omkring mig.

Jag har alltid haft bråttom att leva, varit nyfiken på livet och älskat nya saker.

Jag var blyg som barn, men tog igen det senare. Då jag varit väldigt, utåtriktad, glad och orädd. 

Tyvärr har jag även varit en ganska självupptagen, bekräftelsesökande, person.

En kombination som inte alltid varit så lyckad... -nu med facit i hand.


För att göra en lång historia kort, så har jag varit en mästarinna på att anpassa mig och alltid jämfört mig med andra. 

Jag har speglat mig i andra. Så pass mycket, att jag ofta glömt bort vem jag själv egentligen är.

Jag har aldrig tänkt klart mina tankar. Sällan varit ensam, eller haft mycket ensamtid, trots att jag gärna både velat och behövt det.

Ensamheten har liksom försvunnit och fyllts på av förhållanden, barn och jobb.

Mina reflektioner har ofta kommit efteråt, då det varit försent, när misstaget gett mig magont och tårarna runnit ned för min kind...

Kombinationen av att vilja mycket, att försöka passa in och att göra vad andra vill, i form av anpassning till andras behov, har helt enkelt gjort att jag satt mina egna behov och drömmar åt sidan. -Insikter jag tyvärr fått långt senare.

Jag har alltför ofta sagt ja istället för nej. Oftast, för att vilja vara den lättsamma, starka, roliga tjejen som inte ville vara "besvärlig, eller tråkig".

Detta resulterade i att jag blev sviken, besviken och ensam.

För om du ska vara alla andra till lags, så sviker du ofta dig själv tillslut.

Vilket var vad som hände mig.

När jag efter att ha varit den "lättsamma-roliga tjejen" ett tag, och började ifrågasätta och säga ifrån blev det ofta konflikter, och det ledde till bråk och som ledde till ännu större besvikelser.

En av dessa besvikelser var en skilsmässa. Vilket i sig är en traumatisk upplevelse för båda parter, och allra helst för barnen. Jag anser att det inte finns några lyckliga skilsmässor.

Det ÄR jobbigt att skiljas, och DET gör ont! Det är en också stor sorg, och ett personligt misslyckande.


Som företagare har jag jobbat på tok för mycket. Ofta 12-14 timmars dagar.

Som ensamstående skötte jag ändå barn, familj, hund och hem.

Så med facit i hand kan jag verkligen se utmattningen komma lurandes runt hörnet.

Och var ett faktum i maj/juni 2006!

Men redan långt innan hade jag som sagt känt av tydliga signaler.

Signaler som jag trodde gick att vila bort på en helg, eller iallafall en vecka… !

(Det är den största lögnen, att du kan vila till dig över helgen om du drabbats!)


Efter den första kraschen har jag aldrig riktigt hämtat mig. (Det vet jag nu)

Jag trodde många gånger att "nu är det bra", men sedan sprang jag ändå på i samma gamla hastighet i livets framfart.

Jag gissar att du kanske känner igen dig, det är otroligt lätt att växla upp för fort.


Jag höll väl okej fram till åren 2015-2016 då jag mötte både död, sjukdom, outtalade krav och mera svek.

Det var åren då jag trodde att jag skulle klara av att studera heltid och samtidigt arbeta 80% 

-Då kraschade jag andra gången!

Jag ansåg mig vara "frisk" efter 3,5-4 månader och började jobba och pluggade klart.

Och startade ett nytt företag, i december samma år.

Därefter gick allt i en rasande fart igen. 

Förutom nystartat företag, blev det många resor, och så hade jag även ansvaret för flera större evenemang både för andra, och även för mig själv.


Jag byggde på mitt nya företag, gick påbyggnadskurser för att lära mig föreläsa. 

Jag gjorde allt själv som hade med marknadsföring och hemsidor, visitkort och social media att göra. Jag fortsatte med att addera lokaler som skulle inredas, nätverk som skulle vårdas och mera tjänster i företaget. Jag ville ha kontroll och jag ville göra allt själv.

Och det gick väldigt bra, i företaget. Men inte med mig...

Jag kände av alla signaler, ofta... Och jag försökte verkligen att balansera, vila jobba, vila...


Tills september 2019.

Då jag tog på mig att hjälpa, igen, fast ingen egentligen bett just mig, det var ändå roligt att vara till nytta, tills kroppen sa ifrån på riktigt.

Motvilligt gick jag tillslut till läkaren.

Jag grät, för allt!

Jag hade ett fruktansvärt hjärnpirr. Jag var hjärntrött, förvirrad och orkeslös.

Jag hade smärta i mage, axlar och huvud, och var yr, fast jag låg ner.

Jag sov dåligt, jag som kan somna bara jag ser kudden….

Jag var så trött, att jag inte kunde umgås med andra människor i längre.

Inte mer än några minuter åt gången och kände att jag talade osammanhängande, jag tappade ord och glömde bort mig oavbrutet.

Jag tappade även håret och blev helt kal fläckvis.

Om jag skulle försökt att tvinga mig själv att göra något jag egentligen inte orkade i det här läget, fick jag ångest som kunde övergå i panikångest, med kramper som följd. Därtill ett rejält bakslag på det som varade i flera dagar med en bakis och åksjuke känsla med kraftig migränliknande huvudvärk och sjuklig trötthet som följd.

Jag bröt ihop för minsta motgång.

Jag orkade tillslut inte ens prata, munnen var som igen klistrad.


Läkaren sa STOPP, du ska vara hemma på heltid, och du ska vara hemma färdigt!

Jag hörde och jag lydde äntligen….




  • Instagram - Vit Circle

Chilleria By Maria är Maria By

Utbildad Kbt Coach Avslappning & Stresspedagog. 

© 2020 Chilleria By Maria all rights reserved